Det finns en del myter kring träning. Vissa är mer sanna än andra. En som fascinerar mig är påståendet att "ingen tittar på vad du gör på gymmet". Jag förstår att det är till för att lugna både nya och rutinerade besökare om att ingen bryr sig om vad du gör och att ingen tittar på dig, men jag är rädd att det är ett påstående som faktiskt kan leda till mer oro när man inser att jo, folk tittar. Och antagligen tittar du själv också. (För det kan väl inte bara vara jag!?)

Idag skriver jag om min träningsresa och om min väg till att bli PT på Intensive PT’s blogg.

Grejen med styrketräning är att det egentligen inte blir lättare. Det ska vara tungt, nästan jämt. För när en vikt eller antalet repetitioner börjar kännas lätt - ja, då är det dags att öka intensiteten för att du ska fortsätta utvecklas.

Det säger sig självt att det finns lika många träningsupplägg som det finns personliga tränare. Men jag skulle tro att de flesta PTs följer ett program, och att det programmet följer några träningsprinciper.

Jag tror de flesta förstår poängen med en PT som är vid sidan av en på gymmet. Som hejar på och firar dina framsteg, utmanar med tyngre vikter, säger till när tekniken är på väg att försvinna, justerar ner vikterna en dålig dag - och inte minst räknar antalet repetitioner till en.

Idag tryckte jag äntligen på knappen “Publish your site”. Nu finns min hemsida här, på riktigt, på Internet, och jag är så peppad att kunna erbjuda mitt koncept kring PT-online och coaching.

“Hur får du till en träningsrutin? Jag har ingen lust. Hur blir du motiverad varje gång?”

Det kan vara en av de vanligaste frågorna i träningssammanhang, och en som gör mig lika förvånad varje gång.

Du kanske frågar mig om ett kostschema. Där det står hur mycket du ska äta av specifika saker, och när. Men då kommer jag vänligt att säga nej, jag jobbar inte med kostscheman. Våra kroppar och våra liv är mer komplexa än så.

Vi vet alla att träning är bra för oss. Livet vi lever i västvärlden är helt annorlunda än det var för 10 000 år sedan på savannen. De flesta av oss får inte tillräckligt med rörelse av sig självt, utan vi får finna aktiviteter som ger oss den rörelsen. Och eftersom de flesta av oss njuter av att koppla av, behöver vi finna rörelse som vi trivs med för att locka oss bort från avslappningen.

”Jag är snart tillbaka!” skrev jag. ”Nu ser jag fram emot en riktigt bra träningshöst utan avbrott!” skrev jag också. Så blev det inte.

Poff och så var semestern slut – och kanske sommaren också, för visst känns luften redan lite annorlunda? Just nu är jag i karantän efter Sverigeresan och längtar tillbaka till gymmet – att träna på resande fot är inte min bästa gren. Men jag är ändå ganska nöjd med semesterträningen den här resan.

Det var med lite darriga fingrar som jag loggade in för att se resultatet på mitt slut-case. Men där stod det ”Bra jobbat! Du har nu titeln International Personal Trainer”. Jag andades ut och gjorde high five med T. Tio dagars examen, många timmars föreläsningar och lika mycket inläsning kulminerade i det där meddelandet: jag har en licens som personlig tränare.

Idag är gymmet mitt happy place. Jag andas ut, sänker axlarna och ler när jag kommer in på mitt gym. Jag vet att jag kommer att gå därifrån med både lätta steg och en mental och fysisk styrka. Så har det inte alltid varit.