Att vara en tränande person
Reklam för egen verksamhet
I efterdyningarna av nyårets träningsfokus och alla kom-igång-tips, förhoppningar, planer och mål kommer också temat om att vara - eller inte vara - en tränande person.
Vad är bilden av en tränande person?
Jag har beskrivit min träningsresa tidigare, hur jag verkligen inte tyckte om skolidrotten, till spinning, yoga, ingenting alls och sedan styrketräningen, som verkligen håller mig fast. Jag tränade ingenting som barn, det var helt enkelt ingenting som fanns under min uppväxt. Skolgympan var en plåga för någon som mig; lite rund, ansträningsastma, noll bollsinne, noll koordination och alldeles för självmedveten. Jag såg mig verkligen inte som en tränande person! Det gjorde jag faktiskt inte när jag ändå tränade en hel del medan jag pluggade på universitetet. Jag hade en bild av människor som tränade, och det var inte jag. Tänkte jag. Däremot var jag en sådan som yogade…
Sedan kom min fas när jag inte tränade överhuvudtaget, och då var det givet att jag inte var en sån som tränade. Träning var bara tråkigt och ett motstånd.
Men kroppen protesterade högljutt över bristen på rörelse, och ytterst motvilligt satte jag igång en träningsrutin. Den grundade sig helt på disciplin och att jag betalade en PT och skapade därmed en yttre drivkraft till mig själv - men inre drivkraft och motivation var det ont om.
Gymmet är mitt happy place
Det tog tid, men träningen blev så småningom mycket mer lustbetonad och glädjefylld, och jag hittade mina inre drivkrafter. Gymmet blev ett happy place, och när träningen blev en självklar del av mitt liv var det också självklart att vara en tränande person - jag går och tränar, alltså är jag en tränande person. Det är inte svårare än så. Den mentala bild jag hade av mig själv när jag inte tränade skapade ett onödigt hinder, men det var faktiskt inte ett så stort hinder att ta bort. Det var bara att börja träna.
Jag får ibland uppfattningen att en del tycker att för “att räknas" som en tränande person måste man ha gjort det hela livet. Vuxit upp med sport och träning, “ha det i blodet”. Jag uppfattar det som att det är lite finare. Som att om man tränade som barn så är man mer tränande än andra, nästan oavsett hur mycket man tränar idag. Det kan bli elitistiskt och uteslutande.
Vill du vara en sån som tränar?
I själva verket är det enkelt. Har du haft regelbundna träningsvanor de senaste, ska vi säga 3 månaderna? Fint, då är du en tränande person.
Att ha en regelbundenhet i sin träning skapar ett momentum som gör det enklare - varje träningspass gör att det blir enklare att gå till nästa träningspass. Inte för att träningen i sig blir enklare - vi ökar ju hela tiden progressionen - utan för att vanan blir starkare och starkare. Både kropp och huvud har fått ett behov av träning och rörelse, och även om det kan vara skönt med vila några dagar kommer behovet att röra på sig ganska snabbt. Det handlar med andra ord ingenting om vilken vana, eller behov, du hade som barn, utan om vilken vana och behov du har nu.
Vill du vara en sån som tränar (och det tror jag du vill eftersom du läser här!) - bara börja så är du det. Börja, och fortsätt med träningen, 1, 2 eller 3 gånger i veckan. Det spelar ingen roll hur mycket eller lite du tränat innan, det är vad du gör nu som räknas.
Jag vill bli din personliga tränare!
Jag hjälper dig gärna till att skapa de där vanorna, och att bli din yttre drivkraft för att komma över tröskeln. Det är ju därför jag vill arbeta som PT - för att hjälpa andra att bli tränande människor med alla fördelar det ger! Boka tid för konsultation, ställ en fråga eller anmäl dig direkt. Det är första steget till att bli en tränande person!
Tre blogginlägg som jag tror kan intressera dig:
Mål vs varför - om kortsiktiga mål och långsiktiga varför och vad som behövs för att skapa och hålla i motivaionen
Min träningsresa - om att gå från att inte se poängen med rörelse och träning, till att vilja träna nästan varje dag
Motivation till att träna - om varför motivation är så opålitlig för träningsrutiner